Recension: SEBBE [Bio]

Det har nu gått tre dagar sedan jag var och såg Sebbe och det här är mitt tredje försök till att skriva en recension. Trots att jag faktiskt kluddade ner ett gäng stödord på en bit papper direkt efter att jag kommit ut ur biografen så vet jag inte riktigt hur jag ska börja. Min lilla papperslapp ser nämligen ut som ett uppslag av ordet “fantastisk” i en synonymordlista.

Filmen handlar om Sebastian som bor med sin mamma i en icke namngiven förort till Göteborg. Han har inte ett lätt liv. Till att börja med har vi grannen Kenny som verkar ha som mål i livet att göra allt för att jävlas med honom på alla tänkbara vis både i och utanför skolan. Han känner dessutom en enorm saknad efter sin döda pappa. En saknad han inte heller kan diskutera med sin mamma eftersom hon är upptagen med att sova på dagarna, supa på kvällarna och dela ut tidningar på nätterna för att försöka få det att gå runt ekonomiskt.

Relationen mellan Sebbe och hans mamma är det som till största del driver filmen. Mammans enorma brist på omdöme är antagligen det största problemet. Medans Sebbe bara vill vara älskad och ha någon tar hand om honom så har hans mamma svårt att hantera livet som en änka med barn och har istället fastnat i någon form av evigt tonårsliv och deras relation hoppar hela tiden mellan att kärlek och förakt.

Det finns egentligen ingen rak handling utan filmen drivs istället fram med små scener ur de bådas liv. Sebbe sitter i sitt rum och meckar med diverse elektronik, får stryk i skolan och letar desperat efter den uppmärksamhet han aldrig får. Samtidigt gör hans mamma det bästa hon kan för att undvika att tänka på att det alltid saknas pengar och någon form av hopp inför framtiden. Det är en klasskildring som helt och hållet saknar någon form av pekpinnar. Istället för att försöka visa på någon form av lösning på problemet så visar filmen istället helt enkelt hur en del människor faktiskt har det.

Det märkts tydligt att Babak Najifi sysslat med dokumentärfilm tidigare. Varje scen ser ut att vara dokumentärt filmad i vanligt dagsljus men trots detta är det en helt otroligt vacker film. Det finns scener som är så otroligt snygga att jag sällan kommer att glömma dom. Musiken lyfter dessutom filmen ett extra snäpp genom att få publiken extra närvarande.

Skådespeleriet är även det på gränsen till perfekt. Debutanten Sebastian Hiort af Ornäs är verkligen Sebbe. Det finns inte en scen som inte känns dokumentär och vi kan verkligen se smärtan och förvirringen i hans ögon filmen igenom. Även Eva Melander gör en ett utmärkt jobb som den ångestfyllda mamman som även om hon försöker inte riktigt har plats för att ta hand om Sebbe.

Det var länge seden jag blev så emotionellt mörbultad av en film som jag blev av Sebbe. Efter att visningen var slut och jag var tillbaka ute i verkligheten så gick jag runt på stan i säkert en timme innan jag kunde känna att jag var på väg att bli en människa igen. Därför vill jag avsluta den här recensionen med att be dig att gå och se den här filmen när den går upp på bio nästa fredag. Gör det inte bara för din utan även för hela filmsveriges skull. Det skulle vara en katastrof om Sebbe går omärkt förbi. Det är precis såna här filmer vi behöver som motpunkt till filmer som Göta kanal 3 – Kanalkungens hemlighet och Luftslottet som sprängdes.

Jag är mycket imponerad över hur bra Babak Najifi lyckats med sin debutfilm och kan inte ge den något annat än fullpott i betyg. Det ska väldigt mycket till för att det här inte blir årets absolut bästa svenska film och jag kommer garanterat att hålla koll på vad Babak är involverad med i framtiden.

Sebbe har biopremiär den 12 mars.